När lek blir utbildning
I skrivande stund känner jag en form av otillärcklighet jag inte känt tidigare. Absolut inget är bra nog. Ett konstant sökande efter metoder och tankesätt som bidrar till utveckling, ett rätt kul äventyr dock, men det äter upp min hjärna något.
Allt i livet handlar om mönster, föreställa mig en värld, mönster i allt, utan definitioner. Smaker utan namn, ljud utan budskap, allt som kommer i kontakt med mig. Ord, meningar, blickar, andetag, färger och ljus, ja allt som når någon av mina sinnen påverkar min verklighet, vare sig det är positivt eller negativt.
Jag börjar sakta men säkert förstå meningen med livet, fast är lättare att omformulera meningen till något jag ännu inte upptäckt. Livet är trots allt en kemisk reaktion ungefär, meningen är den man själv formar med tiden. Men trots all vetskap om hur jag själv kan påverka mig själv och mina tankar så finns ändå tvivel kvar. Märker att allmänheten i sig är i mina ögon "outvecklade" på något skumt vänster så ser jag reklam, musik ja allt som har med marknadsföring att göra, hur alla blir draga i armarna av både sociala medier om hur man ska vara och se ut, hur det ska kännas när man häller upp ett helt vanligt glas med juice exempelvis. Jag förstår inte viitsen med skinande sol och att alla är så jävla glada över den här juicen, men den säljer. Folk verkar intala sig själva att de kommer också bli glada av just den juicen. Äsch vad vet jag. xD
Det enda jag greppat med reklam är att de påverkar mer än vad jag är beredd på. Så mycket skit jag gick på i tonåren som idag, inte ha något värde alls. Så mycket pengar.. Som gick åt till att försöka nå upp till vad reklamen "lovade", men i omgångar så sabbades det och någonstans var det precis som att jag var tvungen att göra om det tills jag nådde upp till budskapet och känslan. Alltid ett jävla jagande efter tryggheten som saknades i mitt liv.
Men det hände aldrig.
Och idag känns allt helt tvärtom. Komiker är de som hjälper, läkemedes industrin vill bara ha fler kunder, rättsväsendet vett jag inte extremt mycket om, men det känns korrupt som fan. Kan inte lita på någon annan här. Och just idag, inte ens min egen hjärna räcker till.
Vet inte hur jag ska formulera mig mer än att ja, min hjärna är rätt väck ibland. Men har man aldrig fel så har man sällan rätt eller?
Jag menar, hjärnan är ju oftast väck eftersom den bearbetar en massa in formation som inte hunnit bli tilldelat sina respektive platser. Egentligen inget fel med det, ett tecken på en aktiv hjärna helt enkelt. Men klart man blir nedstämd med jämna mellanrum, vilket är rätt jobbigt.