Gränsers exponeringar
Den Amerikanska drömmen.. Jag upplever den nästan som en substitut till att låta egoismen flöda. "Stärk ditt ego" är vad som ändå uppmanas. Vad menar dessa människor egentligen? Man klarar sig bättre genom att tänka på sig själv och ingen annan? Eller är det bara att man bör lära känna sig själv mera och veta vad man själv klarar och inte klarar?
Jag själv har ingen aning, men jag tror inte på det konceptet. Det är bra att ta tid för sig själv, bara känna in och lära sig mera om vem man är och vart man vill nå. Att veta vart man har sig själv. När man vet vart man har sig själv men vägrar lära sig om andra, där låter det i mina öron som att något kommer att gå snett.
Blir du lyckligare av att bara bry dig om sig själv? Är ditt livs största dröm att vara perfekt utan att göra några misstag alls? Är du verkligen perfekt om du aldrig gör fel? Blir livet verkligen så mycket lättare att skita i att finnas där för andra och låta dem dela med sig av sina erfarenheter av deras liv, för att du tänker inte låta sådana tankar komma in i din skalle eftersom det "infekterar" ditt ego?
Jag märker att när jag känner mig osäker eller otrygg så agerar jag som om jag vore perfekt. Ja, jag erkänner. Jag försöker vara en perfekt medmänniska. Den energi som krävs för att agera så att jag inte få ångest och den inre rösten bara skriker till mig "Du är så jävla patetisk Yumi!", är så sjukt intensiv och det väger tungt. Men med tiden så blir jag starkare och lyska bara utföra mer och mer genom att finnas där för andra, äta rätt, röra på mig, ha rätt klädsmak, alltid vara förstående, ärlig och ändå kunna se förbi vissa bemötanden och händelser.
Jag vill nå den Amerikanska drömmen. Jag vill nå upp till stjärnorna.. Även fast jag inte har de resurser som krävs.. eller ens modet/självförtroendet för det. Men.. någonstans i det hela så känns det ändå inte bra inom mig, Jag vill inte spamma sönder facebook med mina modellbilder för att få så många följare som möjligt. Jag vill inte tränga mig före andra genom att ta mer plats. Jag vill inte tjata på andra om att jag är grym på att sjunga.
Irrelevanta som ses som viktiga handlingar i mina ögon tyder på girighet. Hård som jag låter, jag skiter i girighet, för att få bästa platsen, snyggaste kläderna, göra mig till för att få de jobben jag vill ha eller ens att höja rösten för att få andra att lyssna.
Vill de inte lyssna så vill jag inte dela med mig av mina tankar till dem. Därav är det relativt svårt att vara den jag är.. jag syns, men blir inte sedd, jag hörs men blir inte lyssnad på. Känner mig ofta som en ung kvinna vars idéer och drömmar aldrig tas på allvar.
Jag har hopp om framtiden och försöker verkligen ta mig fram utan att försöka armbåga mig dit jag vill. Det känns inte äkta på något sätt.
Med tungt hjärta, och is i magen, säger jag;
Jag slåss inte.. Men få ändå alltid kriga för att bli sedd...