Att misslyckas för att lyckas
Jag vill nästan inleda detta inlägg med .."Fan... Varför lyskas du aldrig Yumi?" ..Men det tänker jag inte. Men efter allt det här med att jag håller på att finna mig själv, insé att det finns inte bara en nyckel för att finna sig själv, det kan finnas miljoner nycklar istället. Allt hänger på dig själv som person. Att finna sig själv är kanske inte det första som folk med låg budget brukar fokusera på.
Jag av alla människor på denna jord, valde det.
Nyfikenheten på mitt inre och vad jag skulle kunna uppnå bara av att lära mig hantera "själens muskler" som till exempel hantera bra som dåliga dagar till ljusare framtidsutsikter.. Nästan bränner längs med ryggraden som en klättrande drake av kunskapstörst.
Så kommer vi nu till nästa steg. De dagar då man mår bra inombords, men något går snett på ytan istället. Med dagens budget så har jag beräknat fel varje månad i princip sedan jag började skolan. Jag blir orolig av detta vilket bara leder till mer rastlöshet.
Missberäkningar är en naturlig del av människans liv, vi lär oss att bli riktigt duktiga inom förvalda områden genom att misslyckas. För de gånger man verkligen försöker satsa så har man kommit till den punkten där man börjar tro på sig själv, dock inte hela vägen. Men man har tagit första steget, och vill verkligen se hur många steg man egentligen har kvar. Drygt nog så är det alltid jobbigt att misslyckas med något. Men där sätter hjärnan igång och man försöker direkt bearbeta och försöka finna vart den svaga länken egentligen sitter. Sedan omformar man sina värderingar och försöker igen med hopp om att det ska gå bättre nästa gång.
Att bearbeta... Ärligt och öppet lyssna till sig själv.. Att våga ta det där steget.. "Kommer jag någonsin lyckas?"
Jag vill egentligen slänga in handduken och säga till alla att jag skiter i det här nu. Men ändå vill jag inte. Jag vill fortsätta kämpa för att nånstans djupt inom mig så säger någon "Jag kommer klara det här!" men vems är rösten? Jag känner inte igen den, den här ny för mig. Håller jag på att utvecklas?
Känner mig starkare och mycket mera självsäker än jag gjort förut, men ser mig ändå fortfarande som en svag och sårbar person, med så pass öppna sinnen att Stockholm kan kännas som en energisugande bomb ibland, där den till slut kommer sprängas precis vid mina ögon om jag inte är försiktig. Jag känner in nästan alla jag möter, det är som att jag kan känna vad de känner. Vilket lätt får mig ur balans.
Alex, mina vänner och lärare på skolan har påpekat att jag borde lära mig att filtrera alla de här känslorna mm. För i nuläget så orkar jag inte ens med skolan. Vart var det allt började bli så fel egentligen? Vart tappade jag greppet?
Hur det än är, så vill jag finna motivation igen. Tanken är inte att jag ska sitta på botten speciellt länge.
En vacker dag tänker jag vara en rik kvinna.
Good night guys.<3