Yumi

 

När jag tänker efter.. Mina dagar går upp och ner helatiden. Dock så är uppåt dagarna helt underbara, och neråt dagarna är outhärdigt tunga. Så det blir väl balans på det hela.. antar jag... 

 

Men trots detta så är det ständigt en röst inom mig som säger åt mig att ständigt bara bra..

 

nej, inte bra. Mycket bättre än bra.. jag ska vara bäst! Jag ska gå som en catwalkmodell, jag ska se ut som en modell, jag ska sjunga som en äkta sångdiva, jag ska laga mat som om jag arbetat som kock i 10 år, jag ska klä mig så utomordentligt att folk bara ska tappa andan när de ser mig och tro att jag är nån kändis.. Jag ska vara så pass nyttig att jag inte har ett enda ämne i kroppen som kan sega ner min kropp och mina sinnen. Att jag ska vara så generös och omtänksam att ingen kan känna sig otrygg i min närhet.
Jag ska ha så vacker röst att folk smälter av att höra den, och jag ska vara så målmedveten och ha sån diciplin att INGEN skulle kunna tro att de är bättre än mig. 

 

 

Exakt varför den här rösten säger åt mig att vara så här kan jag inte riktigt svara på. Men det känns som nån form av försvarsmekanism.. Att jag höjer ribban så högt att ingen ska kunna säga till mig att jag inte gör tillräckligt bra ifrån mig. Jag vill dock inte slaviskt lyssna till vad den rösten säger mig. Att vara bäst på ...allt. Kanske för att jag känner mig sämst på allt. Min låga självkänsla vet jag har spökat till mycket för mig. Jag vågar inte ta för mig, vågar inte ta till mig bra ord, Vågar inte står för vad jag säger.. Av rädsla att ha fel. 

 

Men egentligen.. bara DET är fel. Att lyssna till rösten som säger åt mig att inte bara duga utan jag ska vara onormalt bra. Onormalt är onormalt! Det är obekvämt och inte alls kul. och jag älskat ju att ha kul. 

Utan att behöva oroa mig för vad för skit framtiden kommer ge mig.. utan mer se fram emot morgondagen för vilka härliga både utvändiga och invändiga äventyr den har att visa mig. 

 

Alla ni folk.. Jag äter knappt när jag är själv.. Den här rösten säger åt mig att ca 90% av varje livsmedelsbutik är bara rentav skit för min kropp. grönt te, grönt te, äppelcidervinäger för att inte få urinvägsinfektion. Åh ja! Morötter innhåller en massa bra vitamnier, det tar vi! Och... neeej.. inget kött.. inte den här frukten, inte den här salladen. innehåller typ ingen näring alls.

När jag handlar kläder. Neeej, inte randigt! Det här är ett plagg för rock-brudar. Det här är för mer fina tjejer, som ofta klär sig i vitt och skira tyger. Det här kan jag inte köpa, jag ser ut som om jag är för bekväm.. slutar med att jag lämnar butiken tomhänt. Men det är ju bra väl? Jag köper ju inget. Nya nagellack.. svårt ..de här färgerna skriker en helt annan personlighet jag är.. och när jag väl finner en färg som passar min personlighet.. så är det ändå fel. 

 

Går därifrån tomhänt. 

 

 

Ju mer den här rösten påverkar mig, desto mindre till liv känner jag att jag har. Jag blir obefintlig och nästan för taktfull ibland.

 

Och helt ärligt.. jag vet inte om det här tänket faktiskt hjälper mig.. eller stjälper mig.. men det känns å andra sidan inte normalt! Och för att komma undan rösten, för att slippa höra den. Jag är med vänner och ser alltid till att ha någon att prata med och gör allt den rösten säger åt mig att inte göra.  

 

 

 

Jag gräver ständigt i mig själv, mitt förflutna och i mina val. Jag analyserar mig helatiden.. för att inte göra fel.. 

 

 

..Nu när jag läst allt jag skrivit så känner jag mig väldigt dum, med förhoppningar om att detta ska försvinna. Vilket jag dock inte tror. Men jag kan inte hjälpa det. Vartifrån kommer denna röst???

Varför säger den att om jag bara är och slappnar av så utvecklas jag aldrig.. jag är aldrig bra nog.

 

Efter att fått ur sig detta så hoppas jag på positiva förändringar framöver. Jag vill nog läsa en bok om dessa "psykologiska blockeringsmönster", men det får blil när jag har tid och råd att skaffa en. Nu ska jag se lite anime fram tills att jag somnar. Sov gott nära och kära. <3