Skit...
Visst vore väl livet något otroligt intressant när man försöker gång på gång, arbeta sig in i något slags socialt system, där man läser mellan raderna utan att alltid få det bekräftat. Den starka ångesten biter sig fast i ryggmärgen och flåsar tungt medan man ständigt påminner sig om att EN JÄVLA DAG, KOMMER ALLT ATT BLI BÄTTRE.Någon dag långt bort i fjärran. en dag, som ...förmodligen aldrig kommer att nå fram till mig.
Den dåliga självkänslan drar ner både mig och mina nära och kära. Så överkänslig att det stör andra, speciellt de som inte känner mig, men vet vem jag är. Tårarna svider ännu en gång mot min kind. Vart fan är den här jävla psykologen som skulle finnas där och bena upp allt?! Ska jag verkligen vänta ända tills Juni-Juli!?
Mina närmaste är oroliga, vilket oroar mig, och ångest-vampyren älskar det. Den lever på allt skit som händer mig, medan jag själv som bryr mig så mycket, vill ju ändå någonstans att den här vampyren också ska må bra.. skumt nog.
Att lyssna på vad andra säger... Äta ofta och rätt, gå med rätt hållning, strecha ofta och länge, håll på med yoga, skaffa ett jobb, fortsätt med utbildningen, sluta tänka för mycket, sluta oroa mig, gå upp i tid, studera hela jävla tiden, gå till psykolog, gnäll och gny tills de lyssnar. ta tag i intressena, fortsätt sjunga, börja dansa, bry mig mer om andra, ta vara på mig själv, ta det lugnt, håll de där jävla tiderna, var uppdaterad KON-fucking-STANT. Sluta spänna mig, sluta ta allt för hårt, kom ihåg mer.
Konstant detta jävla tjat om att bättra mig, tänka mer på andra, sluta oroa mig. "Jag lovar att jag kommer klara detta" ...För att tre månader senare säga "Jag hoppas ...hoppas verkligen, att jag kommer få ihop det" tills en dag "Jag är värd skit och har inte alls visat mig värdig att förlita sig på".
Jävla ångestattacker.