Yumi

 

Dagarna bara går.. Ibland nästan för fort. Jag hinner knappt blinka och så är jag 25 år redan och att en förlovning inom den närmsta tiden ser lovande ut! Jag kan äntligen säga att jag kan sjunga och skolarbetena börjar se bättre ut från min sida, jag har blivit smalare och relativt duktig att gå omkring i klackskor. 

 

Men...

 

 

Det finns människor, alltid någon som ska försöka rubba en när saker börjar gå bra. T.ex;

Jag äter för lite, tänker för mycket på utséendet och har för höga krav på mig själv, är inte tillräckligt avslappnad och tänker helt enkelt för mycket på mig själv tydligen... 

 

Ehhh.. Tja, vad ska jag säga?  Jag kan inte vara alla till lags bara för att deras bild av mig verkar vara så jävla perfekt enligt dom. Jag kan inte alltid vara glad och positiv, det borde väl alla här ändå förstå? Ingen har ett så perfekt liv att de alltid är glada och aldrig gör fel. Det är att inte leva ut vad man känner ifall man får den uppfattningen om andra. 

 

 

Den senaste veckan har jag haft en hel del ångest känslor. Känner mig inte helt där för mig själv. Enligt vissa så får jag inte känna så heller. Jag får ångest om jag sminkar mig på morgonen. Jag får ångest om jag inte sminkar mig på morgonen. Ta en kopp kaffe.. "Neej, Det är ju inte bra med för mycket kaffe.. meen, jag vill ändå ha", det slutar med att jag ändå köper mig en kopp kaffe eftersom det är vad jag vill.. men får skuldkänslor för varje klunk jag tar, eftersom det är var samhället vill.. och samtidigt inte. Det görs reklam överallt om hur man bör se ut och vad man ska äta.. sen kanske nåt galet hälsofreak kommer och ska "tillrättavisa" en om vad man ska göra och inte. 

 

"Yumi, varför inte bara vara laidback?" - Jaadu, jag känner mig redan laidback med det mesta.. seriöst, varför ska jag passa in i din ram? Jag är inte du, låt mig får dricka mitt kaffe, även om jag har tagit det hela veckan redan!!!

 

Men samtidigt... Den där koppen kanske en vacker dag förstör mitt liv. Nervösiteten för att sabba mitt liv, dricker jag desto mer kaffe. 

 

Just idag känner jag mig vilsen. Åter igen.. Nu står vi här Yumi, och funderar.. Funderar över framtiden och det förflutna. Vart var det jag stod nu igen?.. Och vilken väg gick jag för att ta mig hit jag står idag? Frågorna kan omvandlas till oändligheten. 

 

Jag tror mig se en linje på kartan.. Ahaa! Där stod jag! Med de här söta bruna ögonen och förvirringen omlindat med rosa band. Jag ville vara söt.. snäll och vacker. Så fint det ser ut... men.. tråkigt. Jag var ständigt rädd och krav på folk i min omgivning var outhärdlig. Jag stod där på den tiden och jag känner att det duger, jag vill inte ha den platsen igen. Vägen som sedan fortsätter mot dagens destination genom massvis av intryck från vänner och andra människor. Jag har iaktagit och testat. Vilket leder till den plats jag str på nu. Nu känner jag mig mer som en kunskapstörstig best med en eldigt passionerad blick som mer eller mindre äter upp all information som korsar min väg. Ständigt på jakt efter frågor med svar från alla vinklar. Jag vill finna en gemensam kärna med alla. Vi kanske tycker olika, men vi uttrycker oss på samma sätt. Jag är inte lika rädd längre. Jag klarar av mig själv mer nu, jag kan ta mer ansvar och stå på mina egna ben. 

 

Ish så svag jag var förut. Jag är så glad att den tiden är förbi.. Nu känns det som att det kan bara bli bättre ju äldre jag blir.

 

 

Ååh, vad skönt att skriva av sig! Jag ser dessutom att under tiden jag skrivit det här inlägget så har jag hunnit trycka i mig en HEL liter glass. xD