Yumi

 

 

Lite kort från mig:

 

Ja, jag kan verka brutalt frispråkig. Nej, jag förstår verkligen inte varför jag inte ska vara så. Ja, jag kan tända till och bli riktigt arg av vissa punkter andra kan komma åt. Ju hårdare, desto mer nästan hatisk tystnad och ignorans hyser jag till personen. Nej, jag vet inte varför jag gör så.. vissa saker är småsaker, och vissa större.. men.. kommer du åt fel punkt på mig.. så JA, jag kommer inte vara lika glad tillbaka.

 

Om fler under en period sårat mig händer det att jag litar inte på någon annan är mig själv och de ALLRA närmsta. 

Och kanske är det därför jag har så svårt att våga släppa in någon på livet.. rädslan att bli sårad.. Det måste inte alltid vara stora sår.. det kan vara lika effektivt med flera små. Vissa sätter sig i själen, och vissa läker faktiskt igen. Det är oklart vilka som läker och vilka som inte gör det. 

 

 

 

 

 

Rädslan äter upp mig innifrån. Jag är ständigt rädd.. För mig själv, för andra, för mat, för hälsa/ohälsa. Rädd för att det ska gå åt helvete för mig. De känslorna är ganska intensiva, vad ni andra än säger. Och mina tankar om mig själv är destruktivt konstruktiva. 

 

Ja, jag är rädd. Det kanske inte alltid syns på mig.. men JA.... som alla andra i denna värld, är jag inte perfekt. Men.. jag försöker. Jag försöker bli den bästa vännen man nånsin kan få, tidernas bästa flickvän, drömdottern, systern som alltid ställer upp. Tjejen alla pratar om, som äter rätt utan att vara extremist, hon som sjunger och dansar som ett riktigt proffs. Men jag.. jag känner nu att jag kommer inte klara det... jag kan inte vara allt det där.. det kommer inte att gå ihop med resten av mitt liv. 

 

Men varför är jag så inne på att vara så himla bra på allt? ..Vet ejj.. kanske för att jag alltid haft svårt för jobb samt studier, så jag har kanske velat kompensera. 

 

 

Visst låter jag paranoid? Äsh.. whatever.. jag känner mig bara en aningens misslyckad som ständigt försöker nå högt.. men kommer inte ens till första steget..