Yumi

 

 

När jag var liten flicka så var jag ALLTID glad och kreativ. Målade, ritade med och på allt jag kunde få tag på faktiskt. Började dansa och sjunga när jag var runt 7 år.. dock så sjöng jag aldrig seriöst för jag hade inte en tanke på att man faktiskt kunde specialisera sig på sång och faktiskt BLI något. Det jag dansade var oftast en mix av vad jag såg på MTV som min syster ofta tittade på och min egna stil. Jag trodde inte att jag behövde gå någon danskurs, dels för att det var för dyrt. Pappa sa alltid att det var för dyrt med aktiviteter som jag själv kände mest för, men var hjälpsam när det dök upp billigare aktiviteter. Vilket jag med tiden känt att jag är inte tillräckligt värd att få hålla på med det jag älskar mest. Däremot har jag alltid blivit uppmuntrad till konst & form.. trots att det inte tilltalar mig.. är det något fel på mig då??

 

När jag hade koll på  ALLT så var jag alltid glad och utåtriktad.. men när nåt litet kom i vägen så hade jag N0ll koll. 

Jag minns inte så mkt från när mamma fanns vid liv.. mer än att jag var rädd för henne, p.g.a sjukdomen. Men tyckte även synd om henne, då jag såg att hon led som fan av den. Jag ville hjälpa.. men visste inte hur...

Efter hennes bortgång så blev jag sakta med säkert en väldigt osäker person. Hade ont om vänner helt plötsligt, och ville helst av allt bara gräva ner mig någonstans där jag kunde bli förstådd av andra.. där jag kunde få vara mig själv.. vara så obeskrivligt kreativ inom både konst & form och inom showbiz! Där ingen satte en stämpel på mig om vad jag egentligen bör hålla på med. Min alldeles egna fantasivärld.. Mycket lik den som finns i filmen "Avatar" förutom alla drakar och sånt, utan mer med älvor och dyl. DÄR ville jag bo! Och på något sätt har jag aldrig släppt den världen. Den väcker mysiga känslor inom mig. 

 

Men jag fick ju ändå inte.. för när jag satt i den världen så missade jag att umgås med mina vänner, jag missade att koncentrera mig på skolan.. jag hadee aldrig fokus på skolan.. eller jo.. men det är ju dessa kreativa ämnen. Ni vet, träslöjd, sysjöld, bildlektionerna och musiklektionerna. Men.. när vi satt där så var vi tvungen i första läget att göra som läraren sa till oss.. vi fick altså inte vara kreativa själva.. Det sög hårt minns jag!

 

----

 

I tonåren trodde jag att det skulle bli lite lättare för mig att fokusera på skolan osv.. men ..nej.. inte det minsta. Allt blev snarare värre.. har alltid haft problem med att borsta tänderna varje morgon och kväll. hade stora problem att komma i tid till skolan, trots att jag bodde ca. 5-10 min promenad ifrån skolan just då. Kom alltid minst 20 min försent! Varje morgon jag såg mig i spegeln så gruvande jag mig för att ens sminka mig.. kanske just för att jag älskade att sminka mig och leka med färger.. jag visste inte vilka färger på ögonskuggan jag skulle ta för att bli lite mer accepterad på skolan av de andra på skolan. Jag visste inte om jag ens fick ha rött läppstift. Vad jag än gjorde så såg jag alltig ut att komma direkt från en secondhand butik, eller så var jag clown, konstig, ful, såg urfattig ut och det var tydligen fel att vara sådär obotligt kreativ som jag var. Allt med mig var fel tydligen. Jag visste inte hur jag skulle göra.. 

 

 

Pappa förstod aldrig hur tufft jag egentligen hade det.. och jag var dålig på att utrycka mig väl tycker jag. Att göra typiska vardagssaker.. ni vet, hygien, komma i tid till skolan.. att ens klara av att hålla på med saker jag inte gillade.. allt var som att bestiga berg. Speciellt delen med att komma upp på morgonen. 

Jag kände mig aldrig uppskattad. Pappa har svårt att visa uppskattning, säga att man gjort något bra.. såvida det inte var VÄLDIGT BRA! 

 

Jag fick lära mig snarare att om man var väldigt ledsen så hade rätt till att må bra.. och mådde man bra hade man inte rätt att känna så längre.. 

Tyvärr.. men det är så jag uppfattade pappas uppfostran. Många säger att han har och är fortfarande för snäll mot oss barn i familjen.. men ändå har han inte det ansér jag.

 

Hade jag ont någonstans eller mådde dåligt så fick jag ofta höra att att jag bara inbillade mig.. så pass mycket.. att jag i dagens läge inte kan avgöra om jag verkligen mår dåligt eller inte.. Jag menar.. jag kankse bara inbillar mig.. 

 

 

Var alltid orolig och rädd under den tiden. 

 

----

 

Idag sitter det fortfarande i.. Är alltid orolig och rädd för allt. "Ät det här om du vill må bra - eller nej, det är inte alls bra nu efter några års forskning! Gör inte det här om du vill göra rätt, eller neej.. det var också fel!" Vem ska jag tro på egentligen???

 

Vad ska jag göra för att på bort skiten!? Jag spelar över t.o.m när jag är i skolan eller på stan. Vill inte visa någon hur jag mår ..hur jag egentligen mår...

 

Nu sitter jag här..  vaknade föööör sent för att kunna ta mig till skolan i tid. Jag vaknde 13-tiden.. jag börjar kl.08:40 varje dag. Men kommer ändå alltid försent.. jag förstår bara inte.. asså, inte nu igen!! Jag vill verkligen ha den här utbildningen slutförd så jag kan studera med något roligare sen.. men SHIT!!!! Att gå i skolan är som bergsklättring! Att bara vara där och koncentrera mig på studierna gör mig så sjukt trött helatiden. Och jag förstår verkligen inte varfrör. Varför blir det så här? Varför får jag inte till det? 

 

Jag lägger största fokus på att kunna utföra det tyngsta sakerna från lägsta level. Bara för att kompensera från hur lite jag lyckats genomföra.  Jag har alltid på något sätt alltid trott på mirakel.. men börjar bli lite tveksam..  Jag har ett underbart förhållande med Alex som verkligen får mig att känna mig speciell.. men det känns som att  jag behöver mer.. från typ alla. Ungefär som när man sagt en dum sak till någon.. krävs minst 100 snälla saker innan personen kan känna sig lugn igen. 

 

Jag är VAN att saker jag vill aldrig blir av. Så det är nästan bäst att sitta och göra det jag känner mig slaviskt manad till. Inte det jag verkligen vill.. utan bara det jag åtminstone kan. 

 

 

Iomed att jag helatiden känt att jag gjort fel för att bli uppskattad så är jag van att när någon visar uppskattning för något jag gjort som jag verkligen älskar.. så menar de det inte, utan de säger det för att jag vill att dem ska säga det.. och när de visar uppskattning på något jag egentligen inte vill,  så menar det de verkligen! Bara för att jag är dömd för just den grejen. 

 

 

Vad ska jag göra åt allt detta!? Jag blir tokig på mig själv för mitt mer eller mindre "själviska" tänk.. som gör att jag kan helt enkelt inte hålla på med något jag inte gillar. 

 

Och denna galna kreativitet känns mer som ett behov än som en sak jag verkligen vill..