Yumi

Imorgon! Då åker jag! Till Stockholm! :D

Direkt efter Agera som denna projekt-grupp heter.

Jag låter rädsla styra mig lite till och från, men jag märker hur jag ständigt tar två steg fram och ett tillbaka. Går ständigt framåt. Men jag kommer igenom det tillslut. Det gör jag alltid. Så kommer det alltid vara. Jag kommer till hinder, leta efter verktyg för att ta mig över alla hinder, gör min segerdans och är sedan stark nog att möta nästa hinder. Vissa hinder är visserligen väldigt stora, andra mindre. Men jag tror att jag alltid är stark nog att ta mig över dom. Allt i livet har en mening.

Även att jag lyssnat så himla mkt till vad andra människor tycker att jag ska göra utan att vara fullt medveten om att jag valt att lyssna på en sida inom mig som verkligen är hård och kritisk mot mig.

Jag är och kommer aldrig att bli bra nog för det och de jag älskar mest säger den sidan.

Jag tror inte det spelar någon roll om hur jävla snygg jag skulle bli. Större bröst, som jag vill ha. Mer vältränad och mindre rumpa. Nästintill magrutor, långt hår, långa ögonfransar, större mun och ögon.

Jag skiter i vad ni andra säger. Jag vill ha ett annat och mer utvecklat utséende så att man ser mer av mig typ. Jag vill se vacker, smal och lång ut med övernaturligt vackra ögonfransar, naglar, hår, läppar och ögon. Och det är vad JAG vill, och det är vad som är huvudsaken i MITT liv. Ingen annan vet vad som finns inom mig. Ingen vet vad jag känner. Säg vad ni vill, men låt mig avgöra vad jag känner är rätt för just mig.

Kläder.. är min terapiform

När jag vade träffat ett antal psykologer och upptäckt att jag tyckte dom snackade skit och kunde inte alls säga de rätta orden som skulle varit nycklar till större självinsikt och en rikare framtid.

Hatar speciellt när de behandlar en som en impotent och outvecklad litet barn som inte kan ta hand om sig själv. Och trots att de själva  sitter på nyckeln till kunskap och förståelse så får man inte ens se den nycklen. Det är som att de missar den biten och verkar på nåt vis (enligt mig) arbeta på ett ytligt plan. Jag ville ha djupare hjälp och jag sa det, men då skulle helt plötsligt göra nåt test för att se om jag kanske led av AD/HD eller depression.

DÅ kände jag att det var dags att ta tag i mina problem SJÄLV. Visserligen fick jag höra att jag inte skulle klara av det eftersom det kunde vara nyttigt för mig att få prata med andra.

Men sanningen är den att jag kan prata om mina problem med vem som helst. Förmodligen för att jag pratar så mkt OM mina känslor istället för att direkt KÄNNA dom . Iaf så tyckte jag att det var lite smått klantigt av dom att inte tänka tro att jag kanske kunde få  fler kontakter eller som att nuläget läsa böcker och få en bredare syn på detta med mitt inre mörker och förstå vad jag har gått igenom och hur det var påverkat mig. Det är intressant att allting jag hittills kommit fram till stämmer så bra med tidigare känslor som lett till handlingar som väckt ännu mer känslor.

Så valde jag att låta ”färg och form-terapi” ta plats. Hjälpa mig själv. Jag vet att jag kan klara av det.

Jag påverkas av färger och former och även väcks känslor till liv och vissa väcker minnen från förr. Och vissa färger är rent av obehagliga, men.. egentligen, det är ju bara färg.

En färg kan ju inte skada mig. Utan det är bara mina tankar om en färg som kan skada mig. Och gör en färg ont, så vill jag ta reda på varför. Och det är samma om ord och bilder.

Så, då gör jag så. Jag pressar mig själv till att bära färgen jag är så rädd för. Som i detta fall är just röd, orange och gul. Dom väcker massor med obehagliga minnen. Och jag vill gå tillbaka, gräva i det, lösa upp knuten och sedan ska det där obehagliga vara borta hade jag tänkt.

Jag har alltid pressat mig själv. Men mest för att det är intressant med hur jag reagerar i olika situationer och hur jag förändras.

Detta har visserligen gjort att jag har haft det väldigt tufft. Och jag har själv utsatt mig för det. Men jag ångrar inget. Nu vet jag ju liksom.

Att läsa en bok om självskadebetéende var väldigt upprivande, men märkte att det läkte igen många av mina sår. Jag löste upp en hel del. Genom att själv framkalla dessa obehagliga känslor som på nåt sätt ändå var i vägen för mig för att kunna utvecklas vidare och växa.

Jag vill leva ett liv där jag vill fokusera på framtiden, att älska mig själv för att älska de jag älskar.

Peace out.