Djupa funderingar...

Jag undrar varför det är så många människor som lockas av det "förbjudna" lite mer.. farliga. Det sker otrohetsaffärer hit o en dit, knark som missbrukas, tar piercing i naveln trots risken att bli steril. Jag undrar varför vi dras mot sånt. Redan när man var bar gjorde mad helst sånt man inte fick. "Du får INTE röra den där knappen!!!" Vad tänker vi där? Varför blir det helt plötsligt sååå intressant att trycka på knappen när någon nu sagt att man absolut inte får. Ju farligare desto mer lockande är det.
Jag får inte" bli kär på ett tag nu. Men ändå vill jag ha någon vid min sida. någon som bryr sej så det gör ont.

Av någon anledning tycker jag om att göra mej själv illa. jag tror inte att jag är ensam om det heller. Har jag stukat foten så går jag på den iaf. Förmodligen är jag rädd att bli vek om jag inte försöker "härdas". Är det inte bra för mej att öööhh.... shamponera håret två gånger arje gång jag duschar.. så gör jag det banne mej ändå!!
Jag kan inte förklara varför jag gillar det så mkt. Jag gillar utmaningar. Ju tuffare desto bättre tydligen.. Men.. det ska vara på mina villkor!

Ingen bestämmer över mej än jag själv! Jag hatar verkligen när någon säger till mej vad jag ska göra. vet inte varför. Jag vet väl bäst själv vad jag ska göra. Kom inte till mej och skryt om att du vet vad som är rätt o vad som är fel för mej. Jag kanske har en annan version. Ingen kan ändra mina åsikter om jag själv inte tilllåter det. Jag kommer ändå alltid att göra vad jag känner är bäst för mej. Det finns inget tvivel på insidan av mej. Men utsidan är full av ångest och osäkerhet. Och när jag pratar om min insida så menar jag DJUUUPT inom mej. Men många gånger så bär jag på svaret själv men springer ändå till andra för att be om råd. Men vad folk än säger så är det fel i mina öron. Varför?
Så många frågor i mitt huvud som aldrig tar slut. Jag sover skitdåligt om nätterna. Jag önskar att jag inte hade några känslor ibland, bara för att få slippa dessa djupa disskussioner som tar kål på vissa. Alla säger att jag tänker för mkt.. Men thaats me! Jag tänker alltid mkt. Ofta för mkt t.o.m. Men det är JAG. Jag undrar hur mkt de "normala" människorna tänker... Jag minns en gång när jag pratade med mitt ex. Jag berättade vad jag ofta funderade på.. och hur. Han sa att han tänkte inte mer än 'nödvändigt'. Jag försöker verkligen förstå mej på det, men det går inte bra. Jag kan bara inte fatta hur vissa människor kan sänka såå lite! Det är omöjligt för mej! Jag funderar mkt på det förflutna, nutiden OCH framtiden.. i typ samma sekund. Jag vill gärna kunna räkna ut hur min eller andra framtid ser ut. Bara genom att läsa av det förflutna och personens resonomang.. och därefter kunna fastställa hans/hennes framtid och det är bara 10% av vad jag tänker på om dagarna. Men ingenting är givet!!!


Jag sitter här och kan definitivt inte sluta tänka på vad som väntar mej framöver. Jag missade bussen till skolan. Det är oxå något jag undrar över... Varför är jag ALLTID SEN till saker o ting???? Jag har vart det exakt hela mitt liv! Kanske är det så lockande eftersom ALLA säger "KOM I TIID!!!" Hah! Jag kommer aldrig i tid. Hur mkt jag än kämpar. Det är alltid något som händer.




Det som sker just nu i min värld är en inre resa. Jag fundera på så mkt, helt otroligt att jag inte fått huvudvärk ännu. Jag funderar ständigt på varför jag har känslor för två killar. För mej är det en stor grej att vara på väg in i en sak och inte kommit över en annan. Jag sitter och funderar vad de killarna gör om dagarna, vad de tänker på o.s.v. Det som är viktigast är inte att få någon av dem. Utan det är att dom är lyckliga. Glad och mår bra.. för då mår jag bäst. Jag vill alltid väl.

Jag undrar om mitt ex tror att jag har varit på party efter party och träffat den ena efter den andra. Det som han trodde det när vi pratade i telefon för några månader sedan. Han sa att han brydde sej inte ifall jag har legat med någon. Han ville inget veta heller. När vi kom in på ämnet "sårad" då drar han alltid upp Mikael på något hörn. Han verkar grymt sårad.
Jag borde inte ha någon pojkvän nu för jag är rädd för kärlek. Jag vågar inte bli förälskad igen. Visst det är helt completely fucking underbart.. och det är just det jag är rädd för.. man tappar lixom fotfästet. Jag kommer att "falla" igen känns det som. Att jag blir okontrollerat beroende, kär och galen i någon igen. Jag skrämde iväg den jag kände så starkt för. Nu vågar jag inte känna igen. Jag vågar egentligen inte ha någon pojkvän igen. Jag känner bara att jag kommer ha krav höga som berg igen. Men jag är 'svår'. Det är inte lätt att underhålla mej.. eller få mej tillfredsställd på något sätt. Den mannen som blir min ska verkligen kunna få mej att bli nöjd utan att han själv tar kål på sej själv. Och finns det ingen sån man så klarar jag mej nog bäst själv. Att inte ha någon att ta hänsyn till eller att såra. Det kommer isåfall inte kunna finnas sånt.


Jag mår fruktansvärt dåligt just nu. Kan inte sluta fundera.